Skvalp och den försvunna glittrande snäckan

En morgon vid klipporna i Puffparken vaknade Skvalp av att solen värmde hennes persikofärgade mage. Hon sträckte på sina långa ben och kravlade sig ner mot vattenkanten för att kolla på sina gömda skatter. Men när hon lyfte på den stora platta stenen fick hon en chock – hennes finaste glittrande snäcka var borta!

Skvalp sprang med korta snabba steg längs de blöta klipporna och letade överallt. Hon kikade under stenar och bakom tångruskor, men snäckan syntes inte till någonstans. Plötsligt kom en stark vindpust som nästan fick henne att tappa balansen. Hon klamrade sig fast med sina klor och fnös irriterat åt den bråkiga vinden.

Nere vid en tidvattenspöl träffade hon Plansen, en liten bläckfisk som bodde bland sjögräset. "Har du sett min glittrande snäcka?" frågade Skvalp oroligt. Plansen blinkade med sina stora ögon och pekade med en tentakel mot den soliga klippkanten längst bort.

Skvalp klättrade försiktigt uppför de våta klipporna medan salta vattenstänk skvalpade mot hennes blekturkosa rygg. Där uppe på den varmaste klippkanten satt en liten krabba som såg ledsen ut. Bredvid krabban låg den glittrande snäckan och blänkte i solen.

"Förlåt," sa den lilla krabban och tittade ner i marken. "Jag tyckte den var så fin, jag ville bara titta på den lite." Skvalp förstod precis hur det kändes att älska vackra saker. Hon log sitt bredaste leende och sa att krabban fick komma och titta på snäckan när som helst.

Från den dagen brukade Skvalp och den lilla krabban sitta tillsammans på de solvarma klippkanterna och beundra snäcksamlingen. Skvalp tyckte att det var mycket roligare att dela sina skatter med en vän. Och varje gång vattnet skvalpade mot klipporna, skrattade de båda två åt hur blött och skönt livet vid havet var.