Sticka och den snurriga dansen

En solig morgon hittade Sticka något konstigt på sin favoritstubbe. Någon hade lagt en hel hög med kottar där – men de var uppradade i en perfekt cirkel! Sticka lutade huvudet åt sidan och undrade vem som hade gjort detta mystiska mönster.

Hon bestämde sig för att ta reda på vem kottläggaren var. Sticka slingrade sig fram genom parken på sitt dansiga sätt, och hennes platta öron vickade för att hålla balansen. Vid varje stubbe hon passerade låg fler kottar i cirklar, som ledtrådar längs en stig.

Till slut kom hon till en glänta där en liten grävtupp satt och såg ledsen ut. Det var Plutt, som hade tappat bort vägen hem till sitt hål. Han hade lagt ut kottar i cirklar för att någon skulle hitta honom och hjälpa till.

Sticka fick en idé! Hon ställde sig på ett ben och började snurra runt, runt, runt. Hennes virvelmönster glittrade i solen som en fyr. Från långt håll såg Plutts mamma ljuset och kom springande genom buskarna.

Plutt kramade sin mamma och tackade Sticka om och om igen. Som tack fick Sticka behålla alla de knapriga kottarna från cirklarna. Hon knackade glatt med sin spetsiga näbb och hittade de godaste fröna inuti.

Den kvällen sov Sticka gott på sin solvärma stubbe med magen full av kottfrön. Ibland är det bästa sättet att hjälpa någon att bara vara sig själv, tänkte hon och somnade med ett leende.