Nubbe och det försvunna suset

En morgon vaknade Nubbe i sin lergrotta och kände sig alldeles yr i huvudet. Han visste inte om det var tidig morgon eller sen eftermiddag, och det gjorde honom orolig. Men det värsta var att när han vecklade ut sina svampformade öron för att lyssna på jordens sus – det mysiga brummandet som alltid fanns där nere i marken – så hörde han ingenting alls!

Nubbe rullade sig uppför gångarna med sina små, metodiska steg och stack ut nosen ur ett hål mellan granrötterna. En stor daggdroppe trillade ner från ett ormbunksblad och landade precis på hans nos. Det kittlades så skönt att han nästan glömde sin oro – men bara nästan.

Han hittade sin vän Mosse som låg och solade på en mosstuva. Nubbe berättade om det försvunna suset medan han kröp intill hennes varma mage. Han kunde känna hennes lugna andetag gå upp och ner, och det fick honom att slappna av lite.

Mosse funderade och sa att hon hört ett konstigt klapprande från den gamla stubbhålan tidigare. Tillsammans travade de dit och hittade en liten sten som ramlat ner och täppt igen springan där jordens sus brukade sippra upp. Nubbe knuffade försiktigt undan stenen med nosen.

Plötsligt fylldes luften av ett mjukt, djupt brum – jordens sus var tillbaka! Nubbe vecklade ihop sina öron till små kuddar och lyssnade lyckligt inifrån sig själv. Det lät som tusen små myror som sjöng vaggsång.

Den kvällen rullade Nubbe ihop sig bredvid Mosse igen och visste precis vad klockan var: det var sovdags. Och ljuset bytte inte färg en enda gång medan han somnade. Allt var precis som det skulle vara i Puffparken.