Rimma och den försvunna vindens hemlighet

En morgon vaknade Rimma under sin favoritsten och märkte att något var fel. Vinden hade slutat viska! Vanligtvis kunde hon höra den susa mellan klipporna och berätta hemligheter om parken, men nu var luften alldeles tyst och stilla. Rimma vecklade ut sina enorma öron och lyssnade så noga hon kunde, men det enda hon hörde var sitt eget hjärta som dunkade.

Hon bestämde sig för att leta efter vinden och trippade iväg över de varma sandkornen. Solen stekte från himlen, så Rimma vek fram sina stora öron som ett parasoll över hela kroppen. Hon såg lite lustig ut, som ett vandrande tält med tassar, men det brydde hon sig inte om.

Vid Puffparkens stora sten hittade hon Pippi Pufflingen som satt och pustade. "Har du sett vinden?" frågade Rimma försiktigt. "Den har gömt sig bakom Skrattkullen!" pep Pippi. "Den sa att ingen ville lyssna på den längre."

Rimma förstod genast. Hon skyndade sig till Skrattkullen och hittade vinden som satt hopkrupen bakom en buske. "Jag lyssnar på dig varje kväll," viskade Rimma mjukt. "Just precis innan du vänder – det är min favoritstund." Vinden ryckte till av förvåning och började pirra lite av glädje.

"Verkligen?" frågade vinden blygt. Rimma nickade och vecklade ut sina öron helt och hållet, redo att lyssna. Då började vinden berätta om allt den sett: om moln som dansade och fjärilar som hälsat. Rimma log och lyssnade i timmar.

När kvällen kom susade vinden åter genom hela Puffparken, gladare än någonsin. Och varje kväll efter det stannade den lite extra länge hos Rimma, för den visste att någon verkligen lyssnade. Rimma kurade ihop sig under sin halvkylda morgonsten och somnade lycklig, med öronen fyllda av vindens vackraste visor.