Glögg och den försvunna skymningen

En kväll i Puffparken hände något konstigt. Solen hade börjat gå ner som vanligt, men skymningen ville inte komma! Himlen stannade i en konstig orange färg och kvällsvinden uteblev helt. Glögg, den lilla Stenyviskaren, svävade oroligt fram och tillbaka över sina varma flata stenar.

Glögg älskade skymningen mer än något annat. Det var då hans buk började lysa guldgult och sanden sjöng sina finaste visningar. Men nu var allt tyst på fel sätt, inte det mysiga tysta han gillade. Han bestämde sig för att sväva iväg och ta reda på vad som hade hänt.

Bakom den stora kaktusen hittade han problemet. En liten molnunge hade fastnat i ett taggigt busksnår och blockerade solens väg nedåt. Molnungen snörvlade och sa att hen hade flugit för lågt när hen jagade en fjäril. Glögg kunde inte putta med händer, för han hade ju inga.

Men Glögg kom på en idé! Han svävade nära molnungen och började gunga sakta fram och tillbaka. Hans mjuka kropp skapade en varm bris som lossade taggarna försiktigt, en i taget. Molnungen kände sig lugnare av Glöggs tysta sällskap.

Till slut flöt molnungen fri och seglade glatt uppåt mot himlen. Genast började solen sjunka igen och den vackra skymningen bredde ut sig över Puffparken. Glöggs buk lyste guldgult och kvällsvinden smekte hans släta kropp. Han hörde sanden börja rinna igen och log för sig själv.

Den kvällen var det allra tysta ögonblicket precis innan solen försvann extra långt och extra fint. Molnungen vinkade från ovan och Glögg gungade nöjt på sin favoritsten. Ibland behöver man inga armar för att hjälpa någon, tänkte han, bara lite tålamod och värme.