Sill och den visslande snäckan

En tidig morgon när himlen var rosa och guld på samma gång, hörde Sill något konstigt. Det lät som en liten melodi som kom från klipporna vid Skummingsrevet. Hon vippade nyfiket på sin långa, droppformade kropp och bestämde sig för att ta reda på vad det var.

Sill svävade längs strandkanten och letade överallt. Hon tittade bakom stenar och under sjögräs, men melodin verkade flytta på sig hela tiden. Plötsligt fastnade en klump sand på hennes undersida och hon skakade irriterat på sig. Usch, det var verkligen det värsta hon visste!

Till slut hittade hon det – en liten vit snäcka som satt fast mellan två rosa klippor. Vinden blåste genom snäckan och fick den att vissla den vackraste lilla sång. Men snäckan såg ledsen ut, för den hade ramlat ner och kunde inte se havet längre.

Sill fick en idé. Hon väntade alldeles stilla tills en stor våg kom rullande, och sedan kastade hon sig med i den med all sin kraft. Vågen lyfte snäckan och bar den försiktigt tillbaka till en fin plats högst upp på klippan.

Nu kunde snäckan vissla sin melodi medan den tittade ut över det glittrande havet. Sill stannade och lyssnade medan vågorna bildade spetsigt skum längs stranden. Hon räknade bubblorna som bildades – en, två, tre, poff! – och fnissade varje gång de sprack.

Från den dagen brukade Sill alltid simma förbi snäckan på morgonen och säga hej. Och om du lyssnar noga vid Skummingsrevet, kanske du också kan höra den lilla visslande sången som flyter med vinden över Puffparken.