Boja och de dansande solprickarna

En tidig morgon vaknade Boja vid Skummingsrevet och kände den salta havsbrisen kittla hans långa, böjliga kropp. Han svävade ut mot strandkanten och fick syn på något märkligt – hundratals vita prickar dansade på vattenytan, men de rörde sig åt fel håll! Istället för att studsa med vågorna hoppade de uppåt mot himlen. Boja hade aldrig sett något liknande förut.

Han gungade närmare på en mjuk våg för att titta bättre. Då hörde han ett litet fnitter. Det var inte solprickar alls – det var små bubbelvarelser som övade på att flyga! De var nästan genomskinliga och glittrade i morgonljuset.

En av bubblorna, den minsta av dem alla, försökte hoppa högst men ramlade ner i vattnet med ett plask. Boja simmade fram till den lilla bubblan som såg ledsen ut. Hans varma persikoorange mage lyste tröstande i vattnet.

Boja fick en idé. Han visade bubblan hur han surfade på vågornas toppar, upp och ner, upp och ner. Bubblan förstod! Den skulle inte kämpa mot vågorna utan följa med dem uppåt. Snart studsade den lilla bubblan högre än alla de andra.

De andra bubblorna jublade och dansade runt Boja i en glittrande virvelvind. Den lilla bubblan kramade Bojas långa svans med sina genomskinliga armar. Boja skrattade så att små ringar spred sig i vattnet omkring honom.

Hela den morgonen lekte Boja med sina nya vänner medan solen steg högre på himlen. När sanden började bli för het vinkade han adjö och lovade komma tillbaka nästa morgon. Bubblorna vinkade tillbaka och dansade iväg som glittrande konfetti över vågorna.