Strossel och den försvunna svampdoften

En morgon vaknade Strossel i sin mysiga mossbädd och kände att något var fel. Doften av svamp efter regn – hennes allra favorit – var helt borta! Hon viftade med sin vassa nos fram och tillbaka, men ingenting. Det här var ett mysterium som måste lösas.

Strossel klättrade nedför sin stora ek i snabba spiralrörelser. Hennes korta kraftiga klor grep tag i den fuktiga barken medan hon letade efter ledtrådar. Kanske hade någon stulit alla svampdofter i hela Kärnskogen?

Vid Djupa Barkdalen träffade hon Plupp, en liten mossbolling som satt och grät. Det visade sig att Plupp hade byggt ett tak av löv över alla svampar för att skydda dem från solen. Men nu kunde ingen känna deras härliga doft längre!

Strossel fnissade och förklarade försiktigt att svampar faktiskt gillar att andas. Tillsammans plockade de bort löven, ett i taget. Strossel var extra glad att de jobbade i halvmörkret under de täta grenarna, långt från de där jobbiga öppna gläntorna.

Plötsligt fylldes luften av den ljuvligaste svampdoft. Strossel tryckte sin nos mot en mjuk mossbädd och drog ett djupt andetag av lycka. Plupp studsade runt av glädje och lovade att aldrig mer gömma svampar.

Den kvällen sov Strossel gott i sin ek med nosen mot mossan och drömde om svampar. Hon hade fått både lösa ett mysterium och skaffa en ny vän. Och det, tänkte hon sömnigt, var den bästa sortens dag i Puffparken.