Sticka och det försvunna glittret

En morgon vaknade Sticka på sin favoritstubbe i Puffparken och gnuggade sina platta öron. Hon skulle precis börja snurra runt på ett ben som hon brukade, när hon upptäckte något konstigt. Alla spindelnät i parken var tomma på glittrande morgondagg! Sticka tyckte så mycket om att titta på de små dropparna som blänkte som diamanter, så hon bestämde sig för att ta reda på vart glittret hade tagit vägen.

Sticka slingrade sig fram genom parken på sitt dansiga sätt, med näbben pekande rakt fram. Hon svängde förbi de stora ekarna och snurrade runt varje buske hon passerade. Plötsligt hörde hon ett litet fnitter bakom en sten. Där satt en pytteliten nyckelpiga som såg lite skuldmedveten ut.

"Förlåt," pep nyckelpigan och tittade ner på sina prickiga vingar. "Jag ville bara låna lite glitter till min födelsedag, men nu vet jag inte hur jag ska få tillbaka det!" Nyckelpigans vingar var alldeles täckta av små daggdroppar som glittrade i solskenet.

Sticka lutade huvudet åt sidan och fick en idé. Hon började snurra runt på ett ben, fortare och fortare tills det bildades en liten virvel av vind runt henne. Daggdropparna lyftes försiktigt från nyckelpigans vingar och flög tillbaka till spindelnäten runt omkring dem. Snart glittrade hela parken igen!

Nyckelpigan blev så glad att hon kramade Stickas långa näbb. "Men hur ska jag få glitter till min fest nu?" frågade hon ledset. Sticka knackade med näbben på en gammal stubbe och hittade tre knapriga kottar som blänkte av kåda i solljuset. "De här glittrar nästan lika fint," sa Sticka och log.

Den eftermiddagen firade de nyckelpigans födelsedag tillsammans på en solvarm trädstubbbe. Sticka snurrade sin finaste dans och alla kottar glänste som små skatter. Och från den dagen hade Sticka en ny vän i Puffparken – en pytteliten nyckelpiga med prickiga vingar och ett stort hjärta.