Mulla och den snurrande mossbollen

En morgon efter nattregn vaknade Mulla till sin favoritdoft – mossa som doftade av hela skogen på en gång. Han hängde upp och ned från sin favoritgren och sniffade länge och lyckligt. Plötsligt såg han något konstigt på marken långt där nere. En liten boll av mossa rullade fram helt av sig själv!

Mulla klättrade försiktigt nedåt med sina långa böjda klor. Han var nyfiken men lite orolig också, för mossan rullade mot en öppen glänta utan tak av löv. Mulla gillade inte öppna platser, men han ville veta vad som fick mossan att snurra.

När han kom närmare hörde han ett litet pip inifrån mossbollen. Mulla sniffade på den länge, längre och allra längst. Till slut stack en pytteliten nos ut ur mossan och en liten skogssork kikade fram med stora ögon.

Sorken hette Pip och hade byggt sig ett mossbo som råkat rulla iväg i den sluttande backen. Nu var Pip alldeles yr och snurrig och visste inte var hen var. Mulla fick en idé och lyfte försiktigt upp hela mossbollen med sina starka klor.

Sakta klättrade Mulla uppåt igen, genom de gröna ljusprickarna som silade genom löven. Han hittade en trygg plats där tre tjocka grenar möttes, precis som en liten skål. Där kunde Pip bo utan att rulla iväg igen.

Pip tackade Mulla med en liten röd svamp som hen hade gömt i mossan. Mulla blev så glad att hans gröngula päls nästan lyste. Från den dagen brukade de hänga tillsammans i Vindeltopparna – Mulla upp och ned och Pip i sin trygga mossboll.