Frusen och det försvunna ekoet

En tidig vintermorgon, precis innan solen tittade upp, svävade Frusen genom Puffparken med sin långa svans balanserande bakom sig. Han var på väg hem till sina isgrottor när han stannade tvärt. Något var fel – det ihåliga knakandet från isen, hans favoritljud i hela världen, hade försvunnit! Istället var det alldeles, alldeles tyst.

Frusen lade sitt lurviga öra mot den frusna sjöytan och lyssnade noga. Inte ett enda litet knak. Han svävade runt hela sjön, en handsbredd ovanför isen, och letade efter vad som kunde ha hänt. Till slut upptäckte han något konstigt – en stor hög med löv låg mitt på isen som en fluffig kudde.

Under lövhögen hördes ett litet snarkande ljud. Frusen nyfiket petade försiktigt på löven med sin nos. Plötsligt stack ett par sömniga ögon upp, och där låg en liten igelkott som hade somnat på helt fel ställe! Hon hade råkat rulla ut på isen i sömnen.

Igelkotten hette Tilda och hon var mycket förvånad. Hon hade drömt att hon låg i sin varma lövhög i skogen, inte ute på en frusen sjö! Frusen kunde inte låta bli att skratta lite, för situationen var faktiskt ganska rolig. Hans mjuka blåvita päls skakade när han fnissade.

Frusen hjälpte Tilda tillbaka till skogskanten genom att låta henne åka på hans långa, fluffiga svans som en liten släde. Tilda tyckte det var det roligaste hon någonsin varit med om och lovade att sova djupare nästa gång. När hon var säkert hemma vinkade de glatt åt varandra.

Frusen svävade tillbaka till sjön i det stilla morgonmörkret han älskade så mycket. Och vet ni vad? Nu när lövhögen var borta började isen knaka igen, det vackraste ihåliga ljudet. Frusen slöt ögonen och log – allt var precis som det skulle vara i Puffparken.