Nubbe och den hoppande daggdroppen

En morgon vaknade Nubbe i sin mysiga lergruva under de gamla granarna. Han sträckte på sina små korta ben och kröp ut bland ormbunkarna. Precis då trillade en stor daggdroppe ner och landade rakt på hans nos! Nubbe fnittrade till och skakade på huvudet så att dropparna stänkte åt alla håll.

Men vänta nu – droppen hade inte kommit från ormbunksbladet som vanligt. Den hade kommit uppifrån, från något som rörde sig mellan grenarna! Nubbe vecklade försiktigt ut sina breda, svampliknande öron och lyssnade. Han hörde ett litet puttrade ljud, som om någon försökte hålla sig för skratt.

Nubbe rullade sig ihop till en liten boll och började klättra uppför granstammen, steg för steg. Det var svårt för en tummelur att klättra, men Nubbe var envis. Till slut hittade han en liten grön groda som satt och samlade daggdroppar i ett ihåligt blad.

Grodan hette Plansen och hon hade ett problem – hon ville ge sin mormor en present, men visste inte hur hon skulle bära alla droppar hem. Nubbe tänkte efter och fick en idé. Han fällde ihop sina stora öron till två små skålar!

Tillsammans bar de dropparna genom parken, Nubbe med öronen fulla av glittrande vatten. När de kom fram till mormor Grodas näckrosblad blev hon så glad att hon kvakade i dur. Plansen kramade Nubbe så hårt hon kunde med sina små grodben.

När Nubbe äntligen kom hem igen var han trött men lycklig. Han rullade ihop sig mot sin vän Mosses varma mage och kände hennes lugna andetag. Innan han somnade tänkte han att det var skönt att inte veta vad klockan var – för då kunde drömmen börja precis när den ville.