Sticka och den hemliga stubbvännen

En solig morgon vaknade Sticka på sin favoritklipphylla i Snurrfjällen. Hon sträckte på sina platta, breda öron och började slingra sig ner mot Puffparken. Idag ville hon hitta den allra varmaste trädstubben att vila på.

Men när Sticka kom fram till sin älsklingsstubb satt det redan någon där! Det var en liten mossig varelse som såg ut som en grön tova med ögon. 'Förlåt, är detta din stubb?' pep den lilla tovan.

Sticka lutade huvudet åt sidan och snurrade försiktigt runt på ett ben. 'Jag brukar sitta här och värma mina fjädrar,' sa hon. 'Men stubben är stor nog för två, tror jag!'

Den lilla mossvarelsen hette Tuva och hade blåst dit med en plötslig vindby. Tuva var rädd för att blåsa bort igen, och Sticka förstod precis hur det kändes. Hon ogillade ju också plötsliga vindbyar mer än något annat!

Sticka fick en idé och började knacka med sin långa spetsiga näbb på stubbens kant. Hon hittade knapriga kottfrön som hon delade med Tuva. Tillsammans satt de och tittade på hur morgondaggen glittrade i spindelnäten runtomkring.

Från den dagen hade Sticka en stubbvän att dela solvärmen med. Och Tuva behövde aldrig vara rädd för vinden mer, för Stickas breda öron fungerade som små vindskydd. De två vännerna snurrade och fnissade tillsammans hela den ljuvliga dagen.