Tova och den lilla mossvännen

En morgon när Tova vaknade mellan sina favoritgrenar kände hon något som kittlade på ryggen. Hon försökte titta bakåt men kunde inte se vad det var. Det kittlade igen, och Tova fnissade till så att grenarna gungade lite.

Tova svävade försiktigt ner till en gammal stubbe där Surre satt och åt bär. "Surre, kan du titta på min rygg?" frågade hon. "Det kittlar så konstigt!" Surre hoppade upp och tittade noga på Tovas varma bruna päls.

"Tova!" pep Surre förtjust. "Du har fått en liten mosstuva som växer på ryggen, och den rör sig!" Tova blev lite orolig först. Men sedan såg hon att mosstufsen hade två pyttelika ögon som blinkade vänligt mot henne.

Den lilla mossvännen hade tydligen hittat den perfekta sovplatsen på Tovas mjuka rygg. Tova hade ju legat så stilla i det fuktiga vädret att mossan trivdes extra bra. "Får jag bo här?" viskade mosstufsen med en röst som lät som regn mot löv.

Tova tänkte efter. Det var faktiskt ganska mysigt att ha en liten vän som luktade fuktig bark och älskade stillhet lika mycket som hon själv. "Du får bo kvar," sa Tova mjukt. "Men du får inte kittla mig när jag sover!"

Från den dagen hade Tova alltid sällskap när hon hängde stilla mellan grenarna i Hängkronedalen. Och varje gång dimman lade sig lågt i skogen kurade de ihop sig tillsammans och tyckte att livet i Puffparken var riktigt, riktigt bra.