Murre och den försvunna mossfläcken

En morgon vaknade Murre i sin rotvälta och upptäckte något konstigt. Hans favoritfläck av mossa – den mjukaste, grönaste mossan i hela Rotgrotteskogen – var borta! Kvar fanns bara en tom fläck på den gamla trädstammen. Murre blinkade med sina stora ögon och kliade sig bakom örat med ett av sina långa fingrar.

Han bestämde sig för att lösa mysteriet och började leta efter spår. Murre rörde sig så sakta och tyst att en liten skalbagge gick rakt över hans fot utan att märka honom. Där, på marken, såg han små gröna smulor som ledde bort mellan träden. Någon hade burit iväg hans mossa!

Spåren ledde till en gammal stubbe där familjen Plufsork bodde. Utanför stubben satt tre små plufsorkbarn och såg ledsna ut. Deras mamma förklarade att de minsta hade haft mardrömmar och behövde något mjukt att sova på. De hade inte förstått att mossan tillhörde någon.

Murre satt alldeles stilla och tänkte så länge att en fjäril hann landa på hans näsa. Sedan log han sitt långsamma Mosslurk-leende. Han visste ju om en hemlig plats där det växte massor av mossa – tillräckligt för både honom och plufsorkbarnen!

Han visade familjen vägen till en skuggig spricka i en jättegammal ek. Där inne var mossan tjock som en kudde och doftade underbart av nattregn. Plufsorkbarnen hoppade av glädje, men inte för snabbt, för de ville inte störa sin nya vän.

Den kvällen somnade Murre på sin alldeles egna mossfläck igen, men nu visste han att han hade grannar som han kunde jämföra löv med. Och ibland, när natten var som mjukast, kunde han höra de små plufsorkbarnen sova gott i den gamla eken. Det gjorde honom varm i magen.