Flinga och den mjukaste backen

En kall vintermorgon vaknade Flinga i sin lilla snögrotta vid Vitsippedalen. Luften luktade is och allt var alldeles tyst. Han kikade ut och såg att det hade snöat hela natten – stora, fluffiga drivor låg överallt! Flinga viftade på sin runda kropp av iver.

Idag skulle han hitta den mjukaste backen i hela Puffparken. Han rullade iväg genom skogen, tyst som en viskning. Först provade han kullen vid de gamla granarna, men den var lite för hård. Sedan testade han sluttningen bakom bäverbäcken, men där hade snön redan smält lite i kanterna.

Vid Blåbärsgläntan träffade han Totto, en liten fågel som hoppade nervöst fram och tillbaka. "Jag hittar inte mitt gömställe för vinterfrön!" pep Totto stressat. "Snön har täckt allting!" Flinga stannade och tog ett djupt andetag av den kalla luften.

"Kom", sa Flinga lugnt. "Vi letar tillsammans, men sakta." Han rullade försiktigt runt gläntan medan Totto flög ovanför. Snart såg Flinga en liten kulle som bubblade upp på ett konstigt sätt. Där, under det mjuka snötäcket, hittade de Tottos fröförråd!

Totto blev så glad att han sjöng en liten tackramsa. Som tack visade fågeln Flinga en hemlig backe bakom Vitsippedalen som han hade sett från luften. Flinga rullade dit och kastade sig ner – snön bubblade upp runt hans isblå päls som mjuka moln.

Det var den allra mjukaste backen han någonsin hade hittat. Flinga låg stilla och lät snöflingorna landa på pälsen medan han log sitt tysta leende. Ibland hittar man det bästa när man först hjälper någon annan, tänkte han.