Theo och den försvunna daggdroppen

En morgon vaknade Theo tidigare än vanligt i Hängkronedalen. Dimman låg fortfarande tät mellan träden, precis som han gillade. Men något var fel – hans allra finaste daggdroppe, den som brukade sitta på mosstuvan nedanför hans gren, var borta! Theo blev så förvånad att han nästan snurrade ett helt varv runt sin egen axel.

Theo svävade försiktigt genom trädkronorna för att leta. Han rörde sig så mjukt att inte en enda kvist darrade. På vägen mötte han en liten skalbagge som frågade varför han såg så orolig ut. "Min speciella daggdroppe är borta," suckade Theo. "Den var stor som ett blåbär och glittrade i allt ljus."

Skalbaggen hade inte sett någon daggdroppe, men föreslog att de kunde leta tillsammans. De följde ett spår av fuktiga blad djupare in i skogen. Plötsligt hörde de ett litet plaskande ljud bakom en stor ormbunke.

Där satt en pytteliten groda och tittade på något som glittrade. Det var Theos daggdroppe! "Förlåt," kvakte grodan generat. "Den var så vacker att jag bara ville titta lite." Theo log sitt mjukaste leende och sa att det var helt okej.

Tillsammans bar de försiktigt tillbaka daggdroppen till mosstuvan. Nu hade Theo fått två nya vänner, och det var mycket bättre än någon daggdroppe. Solen började sila in snett genom lövverket och alla tre satt tysta och tittade på dammkornen som dansade i ljuset.

Från den dagen brukade grodan och skalbaggen komma på besök varje morgon. Och Theo lärde dem konsten att hänga alldeles stilla och titta på världen från alla håll. Det var, tyckte han, det bästa sättet att börja en dag i Puffparken.