Flinga och den försvunna snöstillheten

En kall vintermorgon vaknade Flinga i Vitsippedalen och kände genast att något var annorlunda. Luften luktade is precis som han älskade, men istället för tystnad hördes ett konstigt pip-pip-ljud från backen. Flinga rullade sig ur sin snögrop och lyssnade noga. Vem kunde störa den fina vinterstillheten?

Flinga slingrade sig mjukt nerför sluttningen, nästan helt utan ljud. Hans isblå och gräddvita päls smälte in i snön så fint att han nästan blev osynlig. När han rundade en stor snödriva hittade han källan till ljudet – en liten snömus som hade tappat bort sin tumvante och grät förtvivlat.

"Varför gråter du så?" frågade Flinga försiktigt. "Min vante är borta och min tass är så kall!" snöftade musen. Flinga tänkte efter. Han visste att han var bra på att rulla runt i snön och leta efter saker.

"Hoppa upp på min rygg," sa Flinga vänligt. "Vi rullar genom alla backar tills vi hittar den." Så började de leta tillsammans. Flinga provade backe efter backe och kände efter vilken som var mjukast, medan musen spanade från hans fluffiga rygg.

Till slut, i den allra mjukaste backen, såg musen något rött sticka upp ur snön. "Där!" pep hon glatt. Flinga rullade dit och – poff! – landade han i nysnön så det bubblade upp runt hela kroppen. Mitt i allt det vita låg den lilla röda vanten.

Musen kramade sin vante och sedan kramade hon Flingas nos. "Tack, snälla Flinga!" Sedan blev det alldeles tyst igen i Vitsippedalen. Flinga lade sig stilla och lät snöflingorna landa på pälsen medan hans nya lilla vän somnade på hans varma rygg.