Skvalp och den blåsiga balansdagen

En morgon vaknade Skvalp av att klipporna skakade lite extra. En stark vind hade kommit till Puffparken och den tjöt mellan stenarna vid vattenkanten. Skvalp klamrade sig fast med alla sina små klor och kände hur det blåste i hennes blekturkosa päls.

Hon ville så gärna ta sig till sin favoritklippa där solen värmde allra mest. Men varje gång hon tog ett steg framåt puttade vinden henne bakåt. 'Oj, oj, oj!' pep Skvalp och viftade med sitt stora huvud för att hålla balansen.

Då hörde hon en liten röst uppifrån. Det var Pludder, en pytteliten krabba som också kämpade mot vinden. 'Jag kommer aldrig fram till min sten!' klagade Pludder och såg ledsen ut. Skvalp fick en idé och hennes ögon glittrade.

Hon lade sig platt mot klippan och sträckte ut sin långa kropp som en bro. 'Kryp under mig!' ropade hon till Pludder. Den lilla krabban kröp under Skvalps persikofärgade mage och var helt skyddad från vinden.

Tillsammans tog de sig fram bit för bit. Skvalp klampade med korta snabba steg och Pludder kröp tätt intill. Till slut nådde de den solvärma klippkanten och kurade ihop sig tillsammans. Ett salta vattenstänk duschade dem och båda fnissade.

Från den dagen brukade Skvalp och Pludder alltid hjälpas åt när vinden var för stark. Och Skvalp tänkte att blåsiga dagar kanske inte var så dumma ändå, för de hade gett henne en alldeles ny vän.