Sticka och kottkullens hemlighet

En solig morgon vaknade Sticka på sin favoritstubbe och upptäckte något konstigt. Alla hennes knapriga kottar hade rullat iväg under natten! Hon kunde se små spår i mossan som ledde bort mot Puffparkens djupaste snår. Sticka vickade på sina platta öron och bestämde sig för att lösa mysteriet.

Hon slingrade sig framåt genom parken på sitt dansiga sätt, med näbben nära marken för att följa spåren. Vid en stor sten hittade hon den första kotten, sedan ännu en bakom en svamptuva. Det var som en skattjakt! Stickas virvelmönstrade kropp glänste i terrakotta och benvitt medan hon snurrade runt hörnen.

Till slut ledde spåren till en liten kulle täckt av mossa. Där satt en pytteliten mullvadsbebis som försökte bygga ett torn av kottar, men tornet rasade hela tiden. Den lilla mullvaden tittade upp på Sticka med stora, ledsna ögon.

Sticka förstod genast problemet – underlaget var alldeles för ojämnt för ett ordentligt torn! Hon knackade försiktigt med sin spetsiga näbb på marken och jämnade till mossan. Sedan visade hon mullvaden hur man staplar kottar i en snurrig spiral istället för rakt uppåt.

Tillsammans byggde de det finaste kottornet i hela Puffparken. Mullvaden fnittrade av glädje och kramade Stickas långa ben. Sticka fick behålla hälften av kottarna som tack, och nu hade hon dessutom en ny liten vän.

Varje morgon därefter kom mullvaden och hälsade på vid Stickas solvarma stubbe. De åt knapriga kottfrön tillsammans och tittade på hur morgondaggen glittrade i spindelnäten. Sticka snurrade runt på ett ben av lycka – för vänskap var det allra bästa fyndet av alla.