Skimra och den lilla sandstjärnan

En kväll när skymningen målade himlen orange och rosa, hittade Skimra något glittrande i sanden. Det var en liten sten som lyste som en stjärna! Han böjde sig ner och nosade försiktigt på den, och den blinkade tillbaka som om den sa hej.

Skimra tog upp den lilla sandstjärnan och klättrade upp på det högsta dynkrönet. Därifrån kunde han se hela Puffparken glittra i kvällsljuset. Men plötsligt hörde han ett litet pip från bakom en sten – någon grät!

Det var en pytteliten sandbagge som hade tappat bort vägen hem. Hennes skal var dammigt och hennes antenner hängde ledset. Skimra satte sig ner på sina långa ben och lyssnade medan hon berättade att hon letat hela dagen.

Skimra fick en idé! Han höll upp sin glittrande sandstjärna högt i luften. Den lyste som en liten fyr i skymningen, och snart hördes ett glatt surr från andra sidan dynen – det var sandbaggens familj som såg ljuset!

Den lilla baggen sprang så fort hennes små ben orkade och krockade rakt in i en stor, varm familjekram. Skimra log sitt tysta leende och vinkade med svansen. Sanden visslade en glad melodi i kvällsvinden runt honom.

När stjärnorna tändes på himlen la Skimra sin sandstjärna under en sval sten för säkerhets skull. Sedan ställde han sig på dynkrönet igen och lyssnade på vindens sång, lycklig över att ha hjälpt en ny vän hitta hem.