Lysa och de försvunna rosa bären

En morgon vaknade Lysa i sitt mysiga bo bland de mossiga trädrötterna. Regnet trummade mjukt på löven ovanför henne, precis som hon älskade allra mest. Hon sträckte på sina små tassar och kände sig glad – idag skulle hon plocka rosa skogsbär till frukost!

Men när Lysa kom fram till sin hemliga bärbuske stannade hon tvärt. Alla bären var borta! Bara tomma kvistar fanns kvar. Lysa kliade sig bakom örat och såg ett spår av rosa fläckar på marken som ledde djupare in i Stjärndalsskogen.

Lysa följde spåret försiktigt mellan träden. Plötsligt hörde hon ett litet pip bakom en stor stubbe. Där satt en pytteliten igelkott med rosa saft runt hela nosen och en väldigt rund mage. Han såg ganska skamsen ut.

"Förlåt", pep igelkotten som hette Krulle. "Jag var så hungrig och hade aldrig smakat rosa bär förut. Nu har jag ont i magen." Lysa kunde inte vara arg – Krulle såg så ledsen och mätt ut på samma gång att hon bara måste fnissa lite.

Lysa hämtade några späda blad som hon visste var bra mot magont. Medan Krulle tuggade på dem, rullade Lysa runt i en hög med löv för att muntra upp sin nya vän. Snart skrattade Krulle så att löven flög åt alla håll.

När kvällen kom och det blev mörkt i skogen, lyste Lysas stjärnfläckar svagt i pälsen. Hon följde Krulle hela vägen hem så han inte skulle gå vilse. Sedan vinkade hon med tassen och tänkte att imorgon skulle de plocka bär tillsammans – fast inte lika många på en gång!