Skare och den försvunna skymningen

En kall vintermorgon svävade Skare runt de sovande stenarna i Puffparken när hon upptäckte något konstigt. Det blågrå skymningsljuset, som alltid varade i exakt tre minuter, hade inte kommit alls! Skare höll svansen helt stilla och funderade. Var hade det vackra ljuset tagit vägen?

Hon gled tyst genom parken och letade överallt. Bakom de frusna buskarna hittade hon en liten snöhare som grät. 'Jag råkade fånga skymningsljuset i min kristallburk,' snöftade haren och visade en burk som glimmade svagt inuti. 'Jag ville bara titta på det, men nu kommer det inte ut!'

Skare tänkte efter medan snöflingor landade mjukt på hennes blåvita päls. Hon kom ihåg sprickmönstren i den gamla isen hemma i grottorna – de såg ut som kartor. 'Kanske ljuset behöver känna sig hemma för att vilja komma ut,' sa hon vänligt.

Tillsammans svävade de till ett ställe där isen hade vackra mönster som glittrade. Skare började röra sig i långsamma cirklar runt burken, precis som hon brukade göra runt de sovande stenarna. Snöharen tittade förtrollat på hennes graciösa dans.

Plötsligt började ljuset i burken pulsera och dansa det också! Med ett litet 'poff' flög det ut och spred sig över himlen i den vackraste blågrå färgen. Det varade i exakt tre minuter, och både Skare och snöharen höll andan av lycka.

Från den dagen blev snöharen och Skare bästa vänner. Varje kväll möttes de för att titta på skymningsljuset tillsammans, och snöharen lärde sig att det finaste man kan göra med något vackert är att dela det med någon.