Frusen och den lilla snöstjärnan

En tidig vintermorgon, precis innan solen vaknade, svävade Frusen ut från sina tysta isgrottor. Han älskade det här ögonblicket när allt var stilla och mörkt. Plötsligt såg han något glittra i snön – en liten snöstjärna som blinkade med svagt ljus.

Frusen sänkte sig försiktigt ner, så nära att hans blåvita päls nästan nuddade snön. Snöstjärnan darrade och pep med en pytteliten röst: 'Jag har tappat bort mina vänner! Vi skulle lysa tillsammans på himlen, men jag ramlade ner.' Frusen kände hur hans hjärta blev varmt trots kylan.

Han visste precis vad han skulle göra. Med sin långa svans balanserade han elegant genom luften och viskade: 'Klättra upp på min rygg, lilla vän.' Snöstjärnan hoppade försiktigt upp bland hans gulbeiga fläckar och höll sig fast.

Tillsammans svävade de uppför Vitfjällets sluttning medan snöflingor föll tyst omkring dem. Frusen log – stillsam snöfall var ju hans favorit! Isen under dem knakade ihåligt och vackert, som en melodi bara de kunde höra.

När de nådde toppen såg de tusen små stjärnor som väntade och blinkade oroligt. 'Där är hon!' ropade de glatt. Snöstjärnan hoppade upp i luften och dansade tillbaka till sina vänner på himlen.

Frusen svävade hem till sina grottor med ett leende. Varje natt efteråt blinkade den lilla snöstjärnan extra starkt just för honom. Och Frusen vinkade alltid tillbaka med sin långa, eleganta svans.