Sola och den försvunna solstenen

En kväll i Puffparken hittade Sola något konstigt. Hennes favoritsten – den stora, platta stenen som alltid var varmast vid solnedgången – var borta! Sola blinkade med sina stora mandelformade ögon och tittade på det tomma stället länge, länge. Någon måste ha tagit den.

Sola slingrade sig tyst genom parken för att leta. Hon var inte rädd, bara mycket, mycket nyfiken. Bakom en buske hörde hon ett litet plaskande ljud och ryste till – kallt vatten var verkligen inte hennes grej. Men en modig Kindklösa ger inte upp så lätt.

Vid dammen satt en liten groda och såg ledsen ut. 'Förlåt', kvakade grodan, 'jag lånade din sten för att värma mina kalla fötter.' Grodan hade försökt bära tillbaka stenen men den var alldeles för tung. Sola tittade på grodan länge utan att säga något.

Sedan fick Sola en idé. Hon började gräva en smal tunnel i sanden, precis som hon brukade göra hemma vid de röda klipporna. Grodan hjälpte till att rulla stenen, och sakta gled den genom tunneln tillbaka till sin plats. Det var riktigt smart teamwork!

När stenen äntligen låg rätt igen, satte sig Sola och grodan bredvid varandra. Solen gick ner och stenens yta lyste orange och rosa. 'Du får dela med mig', sa Sola till sist. Grodan log stort och värmde sina små grodtår.

Från den dagen hade Sola en ny vän att titta på solnedgångar med. De satt ofta tysta tillsammans och tittade på ingenting alls, vilket var precis så mysigt som det låter. Och grodan lärde sig att aldrig, aldrig väcka Sola i gryningen.