Sanno och den försvunna vindsången

En kväll i Puffparken hände något konstigt. Vinden som alltid visslade genom De sjungande dyndalen blev plötsligt helt tyst. Sanno, den långa Dyneviskaren, stannade mitt i ett steg och spetsade öronen. Hans hjärta bultade – var hade vindens sång tagit vägen?

Sanno bestämde sig för att ta reda på vad som hänt. Han gick med sina tysta, försiktiga steg över de mjuka sanddynerna. Hans sandfärgade päls glittrade i det sista skymningsljuset, och han räknade dynerna medan han gick – en, två, tre – det brukade lugna honom.

Vid den sjunde dynen hittade han problemet. En liten boll av fluffigt mossa hade fastnat precis i öppningen där vinden brukade sjunga! Bredvid satt en förlägen liten parkmus som hette Pip. "Förlåt," pep Pip, "jag tappade min boll när jag lekte!"

Sanno log vänligt och satte sig ner bredvid Pip. "Ingen fara lilla vän," sa han lugnt. "Vi kan lösa det här tillsammans, men vi behöver inte stressa." Försiktigt lyfte han bort mossbollen med sin långa tass.

Genast började vinden vissla igen, först svagt och sedan starkare. Sanno slöt ögonen och lyssnade på alla de vackra tonerna. Pip dansade av glädje och mossbollen studsade i sanden. De satt där tillsammans och tittade på solen som sakta nuddade horisonten.

När stjärnorna tändes följde Sanno sin nya lilla vän hem genom parken. Han visade Pip hur man kunde se spiralmönster i sanden om man tittade noga. Från den kvällen brukade de alltid mötas i skymningen för att lyssna på vindens sång tillsammans.