Mosse och myrorna som tappade bort sig

En eftermiddag satt Mosse på sin favoritsten vid Lergruvan och följde en lång rad myror med blicken. Myrorna marscherade i ett perfekt led, precis som de brukade göra. Men plötsligt stannade hela raden! Den främsta myran sprang runt i cirklar och verkade alldeles förvirrad.

Mosse fällde ut sina stora svampöron för att lyssna bättre. Hon hörde små oroliga myrsus, som om myrorna inte visste vart de skulle ta vägen. Försiktigt reste hon sig på sina korta ben och gick med långsamma, mjuka steg närmare för att se vad som hade hänt.

Jo, nu såg hon det! En stor pinne hade fallit tvärs över myrornas väg och de kunde inte känna lukten av stigen längre. Myrorna bara sprang och sprang i förvirrade loopar. Mosse tyckte synd om dem, men hon visste att hon behövde tänka i lugn och ro först.

Hon hittade en fin, mjuk mossa alldeles intill och vilade nosen mot den medan hon funderade. Just då började det regna, och luften fick den där underbara doften som Mosse älskade så mycket. Det gav henne en idé – hon kunde skapa en ny väg av små lerstumpar som myrorna kunde följa!

Med försiktiga tassar la Mosse ut lerklumpar i en båge runt den stora pinnen. En efter en hittade myrorna den nya vägen, och snart marscherade hela raden igen. Den sista myran stannade till och viftade med sina antenner mot Mosse, nästan som en liten hälsning.

Mosse återvände till sin sten och slog ihop sina svampöron till hälften. Kvällsljuset blev gyllene mellan granarna, precis som hon tyckte bäst om. Hon log för sig själv – ibland var det skönt att hjälpa till, särskilt när man fick göra det i sin egen takt.