Glöd och den busiga sandhögen

En varm kväll stod Glöd på sin favoritklippa och räknade sanddyner. Hon hade kommit till dyn nummer fjorton när något konstigt hände. Dynen rörde på sig! Glöd blinkade med sina stora ögon och lutade sitt överdimensionerade huvud åt sidan.

Ur sanden stack ett litet näbb upp, och sedan två runda ögon. Det var en liten sandmus som hade gömt sig i dynen och nu nös han högt. 'Atjoo! Förlåt, jag förstörde din räkning!' pep musen och skakade sand ur öronen.

Glöd tog några långsamma steg närmare på sina långa ben. 'Det gör inget,' sa hon vänligt. 'Men varför gömmer du dig i min favorit-dyn?' Musen berättade att han var rädd för nattens ljud och inte kunde sova.

Glöd förstod precis hur han kände, för hon ogillade också oväsen på natten. 'Kom,' sa hon och gick sakta mot en stor kaktus. Under dess breda blad var det svalt och tyst, och skymningens orange ljus skapade ett mjukt sken.

Glöd ställde sig bredvid kaktusen och höll vakt medan musen kurade ihop sig i sanden. Med sina stora ögon som såg allt kunde hon se till att inget läskigt kom nära. Musen gäspade stort och somnade nästan direkt.

Från den kvällen hade Glöd en ny vän att vakta över. Och varje skymning räknade hon fortfarande sina dyner, men nu visste hon att dyn nummer fjorton var den allra bästa – för där bodde en liten vän.