Kira och den vilsna vindviskningen

En kväll när solen just börjat sjunka bakom de glittrande dynerna, hörde Kira något märkligt. Det lät som ett litet pip, nästan som en viskning i vinden. Hon sträckte på sitt runda huvud och lyssnade noga. Någon lät ledsen därborta bland de varma stenarna.

Kira slingrade sig mjukt över sanden, hennes pärlemoskimrande fläckar glittrade i skymningsljuset. Bakom den största stenen hittade hon en liten vindfnatt som snurrade runt i cirklar. 'Jag har tappat bort mina vänner!' pep vindfnatten. 'Vi skulle leka tillsammans, men nu vet jag inte vart de tog vägen.'

Kira tänkte efter. Hon var ju expert på att följa skuggor, och skuggor rörde sig alltid dit vinden blåste. 'Kom!' sa hon vänligt. 'Vi följer skuggornas dans så hittar vi dem.' Vindfnatten hoppade glatt upp på Kiras rygg och höll sig fast.

De gled tysta över dynerna medan skymningen målade himlen rosa och orange. Kira följde de långa skuggorna som pekade mot en liten dal full av blanka sandkorn. Där, mellan de glittrande kornen, virvlade tre små vindnfnattar runt och letade efter sin kompis.

När vindfnatten på Kiras rygg såg sina vänner, gjorde den ett glädjehopp rakt upp i luften! Alla fyra vindnfnattarna snurrade runt Kira i en virvlande kram. 'Tack, Kira!' visslade de i kör. Kira log och kände hur den första svala kvällsbrisen smekte hennes fjäll.

Sedan den kvällen brukade vindnfnattarna komma förbi varje skymning för att dansa runt Kira. Och Kira tyckte att det var den allra mysigaste vinden – för den kom från vänner. Hon kurade ihop sig på sin favorit-varma-sten och blinkade nöjt mot stjärnorna.