Rimma och den kylda morgonstenen

En tidig morgon vaknade Rimma under sin favoritsten vid kanten av Puffparken. Något var fel! Hennes älskade morgonsten, som alltid var härligt sval mot magen, var alldeles varm. Rimma lade sina stora öron platt mot huvudet och funderade oroligt.

Hon trippade iväg på sina små tassar för att leta efter en ny sten. Men alla stenar hon hittade var antingen för varma, för kalla, eller för buckliga. En liten snigel tittade fram och fnissade åt Rimmas bekymrade min.

Då hörde Rimma ett litet gnyende ljud bakom en buske. Där låg Plupp, en liten mossboll som hade rullat bort från sin familj och inte kunde ta sig tillbaka. Plupp hade legat under Rimmas sten hela natten och gjort den varm med sin lurv!

Rimma vecklade ut sina enorma öron och lyssnade noga. Hon kunde höra Plupps familj ropa långt borta vid bäcken. Med försiktiga steg visade hon Plupp hela vägen hem.

Som tack rullade Plupps mamma fram en alldeles perfekt, halvkyld sten som de hade hittat vid vattnet. Den var slät och precis lagom sval. Rimma la sig genast ner och suckade lyckligt.

Från den dagen hade Rimma både en ny favoritsten och en ny vän. Ibland rullade Plupp förbi på kvällarna, och då vecklade Rimma ut sina öron så de kunde lyssna på vinden tillsammans.