Kludd och den försvunna snäckan

En solig morgon i Puffparken vaknade Kludd i toppen av sin favoritpalm. Han gäspade stort, klättrade långsamt ner och gungade bort till sin fina snäcksamling. Men något var fel! Den allra finaste snäckan, den rosa med silverprickar, var borta från sin plats i raden.

Kludd blev alldeles förvirrad och tittade under varje buske och bakom varje sten. Han frågade alla han mötte, men ingen hade sett den vackra snäckan. Till slut satte han sig ledsen vid dammen och dinglade med sina långa armar.

Just då hörde han ett litet pip från vassarna. Det var en pytteliten fågel som hade byggt ett bo, och mitt i boet glittrade något rosa. Fågeln tittade oroligt på Kludd med sina små ögon.

Kludd förstod genast vad som hade hänt. Den lilla fågeln hade hittat snäckan och trott att den var perfekt för sitt bo. Han log sitt varma leende och sa att fågeln fick behålla den, för ett hem är viktigare än en samling.

Fågeln kvittrade glatt och flög upp på Kludds axel. De blev bästa vänner på en gång! Kludd klättrade upp i sin palm med sin nya kompis, och tillsammans vaggade de i trädtoppen medan havsvinden smekte deras ansikten.

Och vet ni vad? Nästa morgon hade den lilla fågeln lagt en helt ny snäcka vid Kludds samling. Den var blå som turkoshavet och ännu finare än den förra. Kludd log och visste att vänskap alltid är den bästa skatten av alla.