Frusen och den bortglömda vanten

En kall vintermorgon, precis innan gryningen, svävade Frusen fram över den frusna sjön i Puffparken. Hans långa blåvita päls glittrade i mörkret och svansen pekade rakt ut bakom honom för att hålla balansen. Plötsligt fick han syn på något konstigt – en liten röd vante låg alldeles ensam på isen.

Frusen sänkte sig försiktigt ner och nosade på vanten. Den var mjuk och luktade lite av honung och blåbär. Någon liten hade tappat den, och Frusen visste att små fingrar kunde bli väldigt kalla utan sina vantar.

Han lyfte upp vanten med munnen och började sväva runt i parken för att leta efter ägaren. Isen under honom knakade sitt ihåliga, vackra ljud och mjuka snöflingor föll sakta från himlen. Frusen kikade bakom varje buske och under varje gran.

Till slut hörde han en liten snyftning bakom en stor snödriva. Där satt en liten kanin och höll sin ena varma hand mot den andra som var helt bar och röd av kyla. Kaninen såg så ledsen ut att Frusens hjärta blev alldeles varmt.

Frusen svävade fram och lade försiktigt vanten framför kaninen. Kaninens ögon blev stora som blåbär och hon drog snabbt på sig vanten med ett lyckligt skratt. Hon kramade om Frusens mjuka, fluffiga hals och hans gulbeiga fläckar blev nästan lite rosa av blyghet.

Sedan svävade Frusen tillbaka mot sina isgrottor medan morgonsolen sakta började kika fram över Vitfjället. Han kände sig varm inuti trots all snö och is omkring honom. Ibland är det finaste äventyret att hjälpa någon som behöver det.