Gropa och den lilla ekorrens hemlighet

En kall morgon i Granskuggedalen stod Gropa alldeles stilla vid sin favoritsten. Hon lyssnade på regndroppar som plinkade mot löven ovanför. Plötsligt hörde hon ett litet pip från en ihålig trädstam. Det lät som om någon var ledsen.

Gropa gick tyst fram på sina mjuka hovar som inte gjorde ett enda ljud mot mossan. Inne i trädet satt en pytteliten ekorre som skakade av köld. Den lilla ekorren hade tappat bort vägen hem och vågade inte springa ut i den okända skogen. Gropa sänkte sitt stora huvud och viskade att allt skulle bli bra.

Den lilla ekorren hette Nöt och berättade att hon letade efter ett träd med mossa på norra sidan. Gropa log för sig själv - det var ju precis sådant hon älskade att titta på! Hon visste var varenda mossig sten och mossbevuxet träd fanns i hela Granskuggedalen.

Gropa lät Nöt klättra upp på hennes breda rygg där pälsen var som en varm filt. Sedan vandrade de sakta genom dimmiga gläntor och förbi hundraåriga granar. Gropa stannade ibland för att låta Nöt äta lite bark, precis som hon själv brukade göra.

Till slut kände Nöt igen ett gammalt träd med grön mossa på stammen. Där uppe bodde hennes familj som hade letat överallt efter henne! Alla ekorrarna pep glatt och vinkade med sina yrviga svansar.

Gropa stod stilla länge och tittade på den lyckliga ekorrfamiljen med ett varmt leende. Sen vände hon om och gick tillbaka till sin sten i dimman. Nu hade hon en ny vän som lovade besöka henne varje morgon när regnet droppade på löven.