Våg och det sjungande snäckberget

En morgon när solen precis börjat kittla Pärlbågens kust hörde Våg ett konstigt ljud. Det lät som om någon sjöng inne i klipporna, men vem kunde det vara? Hon skyndade sig fram på sina stadiga ben, och de yviga virvelmönstren på hennes rygg skimrade blåturkoset i morgonljuset. Hennes långa armar svepte nära sanden medan hon nyfiket letade efter ljudet.

Bakom den största klippan hittade Våg något alldeles speciellt – ett litet berg av snäckor med spiralmönster! Vinden blåste genom dem och fick dem att sjunga de vackraste toner. Men mitt i snäckberget satt en liten krabba som såg väldigt ledsen ut. "Jag har byggt mig fast!" pep krabban och viftade med sina små klor.

Våg fnissade till, men inte på ett elakt sätt. Hon ställde sig precis vid vattenlinjen och lät skummet kittla hennes tår medan hon tänkte efter. "Jag vet!" sa hon och började försiktigt plocka bort snäcka efter snäcka. Hon la dem i ett fint torn bredvid sig, precis som hon brukade göra med havsglas.

Till slut var krabban fri och dansade glatt på sanden. "Tack, tack!" ropade den lilla krabban och klippte med klorna. Just då slog en våg mot klipporna med det allra finaste plopp-ljudet, som om havet också var glatt. Våg skrattade högt och hennes persikofärgade mage guppade.

Krabban ville tacka Våg och gav henne den allra finaste spiralsnäckan från berget. Våg höll den mot örat och kunde höra havets brus där inne. "Nu kan du ha havet med dig överallt!" sa krabban stolt.

Från den dagen brukade Våg och krabban träffas varje morgon vid klippviken. De byggde torn av havsglas tillsammans och lyssnade på snäckorna som sjöng i vinden. Och varje gång vågorna gjorde plopp mot klipporna, visste de båda att det var havets sätt att säga att de var bästa vänner.