Stilk och den sjungande isen

En kall vintermorgon vaknade Stilk av ett ljud han aldrig hört förut. Det lät som om någon sjöng under isen på sjön Hvitspegel! Stilk reste sig försiktigt på sina fyra långa ben och smög fram mellan de höga granarna. Hans isblå päls glittrade i det rosa morgonljuset medan han lyssnade med sina stora, nyfikna öron.

Vid sjökanten stannade Stilk och tittade ner på isen. Där, under ett tunt genomskinligt isskikt, simmade en liten silverfisk som blåste bubblor. Varje bubbla som nådde isen lät som en liten klingande ton! Stilk lutade försiktigt ner sin nos mot isen och kände hur kylan kittlade.

Plötsligt hördes ett högt KRAS från skogen bakom honom. Stilk hoppade till och ville springa iväg, men då såg han vem det var. Det var bara lilla Tuva, en mossboll som hade trillat ner från en gren och landat i en snöhög. Hon såg lite yr ut men fnissade glatt.

"Förlåt att jag skrämde dig!" pep Tuva och skakade snö ur sin lurv. Stilk andades ut och visade henne den sjungande fisken under isen. Tillsammans stod de tysta och lyssnade på den vackra melodin medan snöflingor långsamt började dala ner från himlen.

Stilk kände flingorna landa mjukt på sin nos, precis som han älskade allra mest. Tuva tyckte att Stilks nos såg ut som en liten snökulle och båda två fnissade tyst. Fisken fortsatte sjunga och vinden susade fridfullt genom granarna runt dem.

När solen klättrade högre på himlen tackade Tuva för äventyret och rullade hem. Stilk stod kvar en liten stund till, stilla som en skugga, och log för sig själv. Han hade hittat en ny vän och en sjungande fisk, och det var en alldeles perfekt morgon i Puffparken.