Den knasiga sanningen om långbenstassareer

Det berättas att Långbenstassaren en gång hittades av en parkvakt vid namn Bertil, som trodde att han såg fyra grankvistar som rörde sig av sig självt. Han stod stilla i tio minuter och stirrade. Det var först när det stora ögat blinkade som han förstod att det faktiskt var ett djur. Sedan dess kallas arten ibland 'Bertils misstag' bland äldre parkforskare, men det är inte ett officiellt namn. Arten har nämligen en ovanlig vana: den väljer alltid att stanna på exakt det ställe där snöflingorna faller tätast. Det tros bero på att Långbenstassaren använder snöfallet som ett slags karta. Ju tätare snön faller mot kroppen från olika håll, desto bättre förstår djuret var vinden kommer ifrån och vad som rör sig i närheten. Man kan alltså säga att Stilk och hans artfränder läser snön som andra läser en bok – fast med hela kroppen.