Strossel och den bortglömda mossbädden

En morgon vaknade Strossel och kände sig alldeles utvilad. Hon sträckte på sina korta kraftiga klor och klättrade ner från sitt favoritträd i Djupa Barkdalen. Men något var fel – hennes mysiga mossbädd där hon brukade vila nosen var helt borta! Någon hade tagit den.

Strossel sniffade med sin vassa nos längs marken. Hon hittade små gröna spår som ledde bort mellan träden. Med försiktiga spiralrörelser kröp hon uppför en gammal ek för att se bättre. Där borta, under en tät gran, skymtade hon något grönt och fluffigt.

Under granen satt en liten fågel som hette Pip och såg ledsen ut. Bredvid honom låg Strossels mossbädd, nu formad som ett slarvigt bo. "Förlåt," pep Pip med darrande röst. "Jag hittade den och trodde ingen ville ha den."

Strossel kliade sig bakom örat med en klo. Hon tittade på Pip som huttrande i halvmörkret under grenarna. "Du behöver ju också något mjukt," sa hon efter en stund. "Vi kan väl dela?"

Tillsammans byggde de ett nytt bo åt Pip av löv och grässtrån. Sedan hittade Strossel en ännu finare mossbädd längre in i Barkdalen, där det luktade svamp efter gårdagens regn. Hon tryckte nosen mot den mjuka mossan och log.

Från den dagen brukade Pip komma och hälsa på i halvmörkret under de täta grenarna. Strossel tyckte det var skönt med en vän som också gillade lugn och ro. Och mossan doftade alltid lite bättre när man hade någon att dela skogen med.