Rappel och den glittrande stenens gåta

En solig morgon vid Klapperbukten hittade Rappel något ovanligt. Bland alla hans vanliga snäckor låg en sten som glittrade i regnbågens alla färger. Han hade aldrig sett något så vackert förut, men varje gång han försökte lyfta den med sina mjuka nossar rullade den iväg. "Vart vill du ta vägen, lilla sten?" undrade Rappel och slingrade sig nyfiket efter.

Stenen rullade nerför stranden mot vattenbrynet där vågorna skvalpade. Rappel grävde snabbt ner sig halvt i den fuktiga sanden för att tänka – det var alltid lättare att lösa problem när man var skön och varm. Plötsligt hörde han ett litet pipande ljud från stenen. Den lät nästan som... gråt?

Försiktigt böjde Rappel sitt breda huvud närmare och såg att det inte alls var en sten. Det var ett litet snäckskal som hade stängt sig hårt, och inuti satt en pytteliten strandsnigel som hade tappat bort sig. "Jag hittar inte hem till min klippa!" snörvlade snigeln och tittade ut med skygga ögon.

Rappel visste precis vad han skulle göra. Han samlade sina finaste snäckor i en lång rad som pekade mot de varma klipporna i söder. "Följ snäckstigen så hittar du hem," sa han vänligt. Den lilla snigeln kravlade glatt iväg längs den glittrande vägen medan Rappel vinkade med svansen.

När solen började värma stenarna på stranden kröp Rappel upp på sin favoritplats. Han klapprade belåtet ihop två snäckor – klick-klack, klick-klack – som en liten applåd till sig själv. Det kändes gott i magen att ha hjälpt någon hitta hem.

Nästa dag låg en ny glittrande snäcka vid Rappels sovplats, och bredvid hade någon ritat ett hjärta i sanden. Rappel log sitt breda Klapperskjul-leende och lade försiktigt snäckan på sin rygg tillsammans med alla de andra. Nu hade han inte bara en snäcksamling – han hade en vänskapssnäcka också.