Glöds och den hemliga svalka-hålan

En varm dag vid Skifferplatåerna vaknade Glöds av ett konstigt ljud. Det lät som små tassar som sprang runt och runt ovanför hans sovhåla. Han sträckte på sina breda klor och kliade sig bakom örat – vem kunde det vara som störde hans middagslur?

Glöds grävde sig upp genom den varma sanden och kikade fram med sitt stora huvud. Där stod en liten kanin med alldeles för stora öron och darrade. "Jag har gått vilse!" pep kaninen. "Och jag är så varm att mina öron nästan smälter!"

Glöds kunde inte låta bli att fnissa, för kaninens öron såg verkligen lite slokiga ut i hettan. "Kom med mig," sa han vänligt. "Jag vet precis vad du behöver." Han började gräva med sina starka klor, och sanden flög åt alla håll.

Snart hade Glöds grävt en alldeles ny svalka-håla, djup och skön. Där nere var sanden sval och skön mot magen, och kaninen suckade lyckligt. "Åh, det här är det bästa stället i hela Puffparken!" sa hon och lade sig platt på den svala sanden.

Glöds lade sig bredvid och njöt av lukten av het sand som sakta svalnade. En liten skalbagge sprang förbi, men idag lät han den vara – han hade ju fått en ny vän istället. Det var mycket bättre än att jaga insekter.

När solen började gå ner visade Glöds kaninen vägen hem till Gröna Kullen. "Tack, Glöds!" ropade hon och vinkade med sina stora öron. Glöds viftade med en bred klo och log. Sedan grävde han sig ner i sin egen varma håla och somnade gott – precis lagom för kvällen.