Rappel och den kalla vindens hemlighet

En solig morgon låg Rappel halvt begravd i den fuktiga strandsanden vid Klapperbukten. Hans pärlemoaktiga buk glittrade i solskenet och han lyssnade nöjt på vågorna som slog mot klipporna. Plötsligt kom en kall vind susande över stranden och fick Rappel att huttra till. "Usch!" sa han och kröp djupare ner i sanden.

Den kalla vinden kom tillbaka igen och igen, och Rappel förstod inte varifrån den kom. Han bestämde sig för att ta reda på mysteriet och började slingra sig längs strandkanten med sina snäckor klapprande på ryggen. Bakom en stor klippa hittade han en liten hålighet där vinden ven fram.

Inne i håligheten satt en liten puffig varelse och grät. "Jag heter Fläkt och jag har gått vilse," snörvlade den. "Varje gång jag suckar blir det kallt runtomkring mig!" Rappel förstod genast att den lilla varelsen inte menade något illa.

"Kom med mig," sa Rappel vänligt. Han ledde Fläkt till en stor, solvarm sten vid vattenbrynet. "Här kan du värma dig, då kanske dina suckar blir varmare också!" Fläkt kurade ihop sig på stenen och snart blev vindpustarna ljumma och sköna.

Rappel lärde Fläkt att klappra med snäckor för att muntra upp sig. Snart skrattade de båda tillsammans medan snäckorna spelade en rolig melodi. Den kalla vinden var borta och istället dansade en mild bris över Klapperbukten.

Från den dagen blev Fläkt och Rappel bästa vänner. Varje morgon värmde de sig tillsammans på de solvarma stenarna och lyssnade på vågornas sång. Och om det någon gång blev lite kyligt behövde de bara klappra med snäckorna och skratta tillsammans.