Flinga och den frusna ekots grotta

En kall vintermorgon vaknade Flinga av ett konstigt ljud. Någonstans borta i Vitsippedalen hördes ett litet pip som studsade fram och tillbaka mellan bergen. Flinga rullade sig ur sin sovgrop i nysnön och spetsade öronen. Vem kunde det vara som lät så ledsen?

Flinga slingrade sig tyst genom snön, som ett mjukt isblått moln som gled över marken. Han följde ljudet uppför en kulle han aldrig provat förut. Där uppe hittade han en liten grotta av is, och inuti satt en pytteliten snömus som hette Pipp. Varje gång Pipp försökte ropa på hjälp studsade ekot tillbaka och skrämde honom ännu mer.

"Hej lilla du", sa Flinga lugnt och sakta. "Ekot är bara din egen röst som vill leka med dig." Pipp tittade upp med stora ögon och slutade pipa. Flinga visade hur han kunde rulla in i grottan utan att göra ett enda ljud.

Tillsammans provade de att viska istället för att ropa. Ekot viskade tillbaka, mjukt som fallande snöflingor. Pipp fnissade för första gången och tyckte plötsligt att grottan var ganska mysig. Flinga låg stilla och lät snöflingor landa på sin gräddvita päls medan han väntade tålmodigt.

När Pipp kände sig modig nog rullade Flinga före ner för den nya backen. Det var den mjukaste backe han provat på länge, och Pipp åkte på hans rygg hela vägen ner. De landade i en puff av nysnö som bubblade upp runt dem båda.

Nu kommer Pipp ofta på besök till Vitsippedalen. De ligger tysta tillsammans på kalla morgnar när luften luktar is och ingenting annat. Och ibland går de tillbaka till grottan bara för att viska hemligheter till ekot.