Sanno och stenen som sjöng

En kväll när solen började sänka sig mot horisonten hörde Sanno något konstigt. Bland de vanliga vindtonerna i dyndalen fanns en ny melodi – djup och rund som en liten trumma. Sanno spetsade öronen och började gå med sina långa, tysta steg mot ljudet.

Bakom den tredje sanddynen hittade han en stor, flat sten som han aldrig sett förut. Stenen var alldeles varm efter dagens sol och den vibrerade svagt när vinden strök över den. "Å!" viskade Sanno förtjust. "Du sjunger ju!"

Men plötsligt tystnade stenen helt. Vinden hade slutat blåsa och Sanno kände hur det pirrade oroligt i magen. Han ogillade när vinden försvann så där utan förvarning. Allt blev så tomt och tyst.

Sanno satte sig ner bredvid stenen och väntade alldeles stilla. Han var ju bra på att vänta – det var en av hans bästa egenskaper. Han räknade sanddynerna i skymningsljuset: en, två, tre, fyra, fem vackra sanddyner.

Just när han räknat klart kom en liten vindpust tillbaka, sedan en till. Stenen började sjunga igen, först tyst och sedan starkare. Sanno log stort och lade sin nos mot den varma stenytan. "Tack för att du väntade på mig," verkade stenen sjunga.

Från den kvällen besökte Sanno den sjungande stenen varje skymning. De satt tillsammans och lyssnade på vindens olika toner medan solen sakta nuddade horisonten. Ibland är de bästa vännerna de som bara vill sitta stilla tillsammans.