Timla och molnet som fastnade

En stilla morgon i Skumviken upptäckte Timla något märkligt i sin favorittidvattenpöl. Ett litet vitt moln tycktes ha fastnat i vattnet och kunde inte ta sig upp till himlen igen. Timla vinkade försiktigt med sina mjuka armstubbar och viskade: "Hur kom du hit, lilla du?"

Molnet svarade inte, men det darrade lite i vattenbrynet. Timla lade sig ner precis där torr sand mötte våt och funderade noga. Hon visste att moln hörde hemma högt däruppe, inte nere i en pöl bland snäckor och alger.

Plötsligt fick hon en idé! Hon började stapla sina finaste snäckor i en lång rad från pölen upp mot klipporna. Varje snäcka glittrade i morgonljuset som små trappsteg. "Kanske molnet kan följa snäckorna uppåt?" tänkte hon hoppfullt.

Men molnet rörde sig inte ur fläcken. Timla suckade och tittade upp mot himlen – och då såg hon det. Däruppe svävade det riktiga molnet, vitt och fluffigt. Det i pölen var bara en spegling!

Timla skrattade så hennes virvelmönster nästan krullade sig. Hon hade försökt rädda en spegelbild hela morgonen! Men det gjorde inget, för nu hade hon den vackraste snäckraden hon någonsin byggt.

När kvällsljuset färgade allt honung och aprikos låg Timla vid sin pöl och tittade på molnets spegling igen. "Du får stanna hur länge du vill," viskade hon nöjt. Och det var precis vad spegelbilden tänkte göra.