Stava och den försvunna favoritstenen

En sen eftermiddag i Granskuggedalen, precis när skuggorna började byta riktning, upptäckte Stava något förfärligt. Hans favoritsten var borta! Den stora, platta stenen med den perfekta lukten av gammal regnskog hade alltid legat precis vid den tredje nedfallna stocken. Nu fanns där bara ett tomt hål i mossan.

Stava stod alldeles stilla i nästan en hel timme och funderade. Hans långa, bruna päls rörde sig sakta i vinden medan han tänkte. Vem kunde ha rört vid hans sten? Vem kunde ha tagit den? Till slut bestämde han sig för att följa sina egna gamla spår djupare in i skogen.

Bakom en urgammal gran hittade han lilla Tuva, en mossvansen som satt och grät. Bredvid henne låg favoritstenen! Tuva förklarade snyftande att hennes hem under stocken hade rasat ihop, och hon hade behövt stenen för att hålla uppe taket. Hon hade inte menat att stjäla.

Stava lutade sitt stora huvud åt sidan och tänkte igen. Sedan gick han med sina mjuka, tysta hovar bort till ett ställe han kände till – där mossan var lite ljusare grön än vanlig mossa. Där hittade han en annan sten, nästan lika fin, och rullade den försiktigt till Tuva.

Tuva blev så glad att hon kramade Stavas stora, lurvia ben. Sedan bar hon tillbaka favoritstenen till dess rätta plats. Stava luktade på den länge och nöjt – den doftade fortfarande precis rätt.

Den kvällen gick Stava hem genom Granskuggedalen i exakt samma spår som alltid. Men nu hade han en ny vän, och ibland stack Tuva upp huvudet från sitt hem under stocken och vinkade. Och Stava vinkade alltid tillbaka med ett litet nick, innan han fortsatte sin tysta vandring genom skuggorna.