Knota och den lilla regnmelodins hemlighet

En grå morgon i Puffparken började det plötsligt plinka på löven och grenarna. Knota svävade fram från sin favoritgran och lyssnade förtjust – hon älskade ljudet av regndroppar på bark. Men vänta, vad var det där? Mellan dropparna hördes en liten pipig röst som sjöng en melodi.

Knota svävade försiktigt närmare ljudet, centimeter för centimeter ovanför den fuktiga mossan. Under en stor svampklunga hittade hon en pytteliten groda som satt och sjöng av rädsla. 'Jag har tappat bort mitt hem!' pep grodan. 'Allt ser likadant ut när det regnar!'

Knota tänkte efter i flera långa minuter medan hon satt alldeles stilla. Hon var expert på att känna igen träd och skuggor. 'Berätta hur det luktar hemma hos dig', viskade hon till den lilla grodan.

Grodan tänkte efter. 'Det luktar... som blöta hallon och gammal ek!' sa den hoppfullt. Knota nickade sitt stora runda huvud och började sväva iväg mellan stammarna. Grodan hoppade efter så gott den kunde.

Knota stannade vid en mossig ekrot där hallonbuskar växte i skuggan. 'Här!' pep grodan lyckligt och hoppade rakt ner i en liten håla mellan rötterna. 'Tack snälla Knota!' Knota log sitt tysta leende och svävade tillbaka till sin gran.

Hela kvällen satt hon stilla och lyssnade på regnet och grodans glada kvitter i fjärran. Ibland är det bästa äventyret att hjälpa någon hitta hem, tänkte hon, medan svampsporer dansade runt hennes huvud i skymningen.