Snavra och den gungande grenen

En morgon när nattdaggen fortfarande glittrade på löven hörde Snavra ett litet pip från den högsta eken i Djupa Barkdalen. Hon spetsade öronen och kikade uppåt med sin vassa nos. Någonstans högt däruppe satt någon som lät väldigt ledsen.

Snavra började klättra i sina vanliga spiralrörelser runt stammen. Hon stannade vid varje spricka och kände med nosen – kanske hittade hon en ledtråd! På vägen räknade hon fjorton mossfläckar, vilket var nytt rekord för just den här eken.

Till slut hittade hon en liten fjäderfluffig varelse som satt fast med foten i en barkspricka. Det var Pilla, en ung vindpysling som hade landat lite för hastigt. Pilla ville genast rusa iväg, men Snavra sa lugnt att man måste undersöka sprickan ordentligt först.

Snavra arbetade försiktigt med sina korta kraftiga klor och lossade barken runt Pillas fot. Det tog tid, men Snavra hade aldrig bråttom när det gällde bark. Till slut var Pilla fri och skakade glatt på sina små vingar.

Som tack visade Pilla en smal gren som gungade precis lagom mycket i vinden. Snavra klättrade ut på den och kände hur den vaggade fram och tillbaka. Det var den skönaste grenen hon någonsin hade hittat.

Sedan dess träffas Snavra och Pilla vid den gungande grenen varje morgon. Pilla har lärt sig att vänta medan Snavra undersöker saker, och Snavra har lärt sig att ibland är nya vänner det bästa man kan hitta i barken.