Gryning och den försvunna visselsanden

En kväll när solen just börjat måla himlen rosa upptäckte Gryning något konstigt. Den lilla kullen där sanden brukade vissla vackrast hade blivit alldeles tyst. Hon lutade sitt långa huvud åt sidan och lyssnade noga, men inte ett enda litet pip hördes.

Gryning tog sina längsta, tystaste steg nerför dynen för att undersöka saken. Där nere hittade hon en hög med löv som blåst in från skogen och lagt sig som en filt över den sjungande sanden. Aha, tänkte hon, det är därför sanden inte kan andas och sjunga!

Men löven var många och Gryning ville inte skynda sig, för det gillade hon inte alls. Då fick hon en idé och balanserade på ett ben medan hon funderade, precis som hon brukade göra. Hon bestämde sig för att plocka bort ett löv i taget, lugnt och stilla.

Plötsligt hörde hon små steg bakom sig. Det var Puffis, en liten fluffig parkvarelse som var nyfiken på vad Gryning gjorde. Får jag hjälpa till, viskade Puffis tyst, för hen visste att Gryning inte gillade höga ljud.

Tillsammans plockade de löv efter löv medan skymningens sista rosa strimma lyste över dem. Gryning hittade till och med en liten sten som såg ut som en stjärna bland löven, och den stoppade hon försiktigt i sin samling. Till slut var kullen fri och sanden började vissla sin mjuka melodi igen.

Gryning och Puffis satte sig bredvid varandra och lyssnade på sandens sång tills stjärnorna tändes. Tack för hjälpen, viskade Gryning och log sitt tysta leende. Det var den mysigaste kvällen på länge i De sjungande dyndalen.