Böljan och den försvunna runda stenen

En morgon vaknade Böljan i sin lilla sandvik vid Klapperbukten och upptäckte något förskräckligt. Hennes allra finaste sten – den som var så perfekt rund som en liten måne – var borta! Hon hade burit den i tre hela dagar och lagt den bredvid sig när hon somnade. Nu fanns där bara ett litet gropp i sanden där stenen hade legat.

Böljan slingrade sig långsamt längs vattenbrynet och letade överallt. Hon tittade under tångruskor och bakom stora stenar, men den runda stenen syntes ingenstans. Vågorna sköljde mjukt över hennes pärlemoaktiga buk medan hon funderade. Kanske hade vattnet tagit den när hon sov?

Plötsligt hörde hon ett litet prassel bakom en snäckhög. Där satt en pytteliten strandkrabba som försökte rulla något runt framför sig. Det var Böljans sten! Krabban såg lite skamsen ut och klickade med sina små klor.

Krabban förklarade att hon hade hittat stenen och tyckte den var så fin att rulla på. Hon hade inte förstått att den tillhörde någon. Böljan blev inte arg, för hon förstod precis hur det kändes att hitta något vackert. Istället visade hon krabban sin snäcksamling, sorterad från minst till störst.

Krabbans ögon blev stora som bär när hon såg alla de fina snäckorna i perfekt ordning. Hon frågade om hon fick komma och titta på dem ibland, och Böljan nickade glatt. Solen värmde hennes bruna rygg med de fina virvelmönstren medan hon lade sig i vattenbrynet igen.

Från den dagen hade Böljan en ny vän att dela stranden med. Krabban lärde sig att aldrig ha bråttom, och Böljan lärde sig att fina saker blir ännu finare när man delar dem. Och den runda stenen? Den fick ligga precis där vattnet nätt och jämnt kunde nå den – så att båda kunde beundra den tillsammans.