Savel och det försvunna vindmönstret

En kväll i skymningen upptäckte Savel något konstigt i De sjungande dyndalen. Hans favoritvindmönster – det som såg ut som en sovande snäcka – hade försvunnit från den stora dynen! Savel blev alldeles yr i huvudet. Han hade ju precis hittat på det perfekta tysta namnet åt det: Kvällssnurran.

Med långa, tysta steg vandrade Savel uppför dynkrönen och spanade. Hans sandfärgade päls smälte in i landskapet så bra att en liten Puffling som hoppade förbi nästan trampade på hans svans. "Förlåt!" pep Pufflingen. "Jag visste inte att du var en Dyneviskare och inte en dyn!"

Savel satte sig ner och lät världen röra sig runt omkring honom, precis som han brukade. Han kände doften av varm sten och väntade. Tålamod var hans superkraft. Plötsligt märkte han att vinden hade börjat svänga – den visslade en ny melodi mellan sanddynerna.

Den lilla Pufflingen satte sig bredvid Savel och försökte också vara alldeles stilla. Det var svårt, för Pufflingar är ganska hoppiga av sig. Men efter en stund började sanden framför dem röra sig i långsamma virvlar.

Och där, precis när solen sänkte sig bakom horisonten, ritade vinden ett helt nytt mönster. Det var ännu vackrare än Kvällssnurran – det såg ut som en dansande fjäder! Savel log sitt tysta leende och bestämde sig för att detta mönster skulle heta Skymningsplansen.

"Vet du," viskade Savel till Pufflingen, "ibland försvinner fina saker för att ännu finare saker ska få plats." Pufflingen nickade som om hen förstod, och sedan satt de där tillsammans och räknade dynkrön tills stjärnorna tändes.