Korall och den försvunna solstenen

En morgon när Korall hoppade mellan sina favoritklippor upptäckte hon något konstigt. Den stora platta stenen där hon brukade värma sina långa ben i solen var borta! Korall stirrade med sina stora ovala ögon på den tomma platsen. Var hade solstenen tagit vägen?

Korall bestämde sig för att lösa mysteriet och började hoppa längs klippkusten. Hon kikade ner i varje tidvattenpöl hon passerade, för hennes ögon kunde se allt under ytan. I en pöl såg hon en liten krabba som vinkade med sina klor. "Har du sett min solsten?" frågade Korall, men krabban skakade på huvudet.

Den salta vinden puffade Korall vidare mot Röda Revbenet. Där träffade hon en gammal sjöstjärna som log brett. "Jag såg några bävrar rulla iväg en stor sten i morse," sa sjöstjärnan. "De sa något om att bygga en koja!"

Korall hoppade så fort hennes långa ben orkade genom parken. Hon hittade bävrarna vid en damm där de försökte balansera den stora stenen på sitt tak. "Förlåt!" ropade den minsta bävern. "Vi visste inte att det var din specialsten!"

Korall tittade på bävrarnas halvfärdiga koja och fick en idé. Hon hjälpte dem hitta tre andra fina stenar som passade ännu bättre till taket. Bävrarna blev så glada att de rullade tillbaka solstenen hela vägen till klipporna.

När solen började gå ner låg Korall utsträckt på sin varma sten igen. Bävrarna hade lovat att komma och titta i tidvattenpölar med henne nästa dag. Korall log och blinkade för första gången på länge – det hade varit en alldeles perfekt dag trots allt.